Funderingar..

Sitter just och funderar på när man vet att det är dags att ge upp, att bara lägga ner skiten, kasta in handduken, se sig om efter alternativ, alltså på riktigt? Det är synd att man är så jävla envis, eller lat kanske man snarare ska kalla det. Känns som det mesta bara ska handla om prövningar, man kan ju undra när medgång och lycka ska hitta hit. Ja jag vet att mina problem är små och att man ska tänka på alla andra som inte har jobb, inte har bostad eller ens mat för dagen men det gör inte att min situation känns det minsta bättre, och jag planerar fan inte att lägga till dåligt samvete till resten av sakerna på listan som jag redan mår dåligt av, så jag fortsätter att gnälla!

Det händer ganska massor (mycket känns inte nog) i mitt liv just nu och jag känner mig som repet i en dragkamp, jag ska till att räcka till överallt och till det ska jag ha dåligt samvete om jag sticker iväg på någon (av de få) lediga stunder jag kan komma över och bara vara, för det finns så jävla mycket annat som måste göras, både hemma och på jobbet. Vi har bland annat fått nästan helt ny personal på jobbet var av en farbror som uppenbarligen har bestämt sig för att göra allas liv lite svårare och lite jobbigare, han menar säkert väl iof, men alla kraschar och brinner vi kapitalt ibland, han lite fler gånger än dom flesta andra bara. Han får MVG för engagemang, IG för utförande och IG- för hörförståelse.
Hemma tror min dotter numer att jag bor på jobbet, när jag för någon månad sedan skulle åka till jobbet kommer söt och kramar mig och frågar ”Pappa åka hem nu?”, nej, det är fan inte ok liksom, nu har jag iof dragit ner kraftigt på jobbandet (jobbar numer ”heltid”) men tidigare var jag tidvis fler timmar på jobbet än hemma.  Men vad annat ska jag göra när pengarna inte räcker till och bara jag har heltid?

Ok, det finns ljusglimtar här och där också men det är svårt för solen att ta sig igenom ett tjockt åskmoln så att säga :/ Men det värsta är nog att man inte längre har någon man verkligen kan prata med, jag har ingen som jag verkligen känner kan stå ut med att vara min klagomur, saknaden av långa och djupa samtal med en verklig vän är enorm. Någon som inte tar åt sig om jag öser skit om ditten och datten utan som bara förstår och sympatiserar med mig. Men det kan jag iof inte skylla på någon annan än mig själv, 5 år av social fobi och annat sätter sina spår liksom :(

Känns typiskt lite trist att det är ett sånt här total mörker till inlägg som blir publicerat efter ett bra tags frånvaro men jag siktar på att bli bättre, se ljusare på saker och kanske till och med kunna leverera ett eller annat positivt i bloggen, tiden får utvisa..

One comment on “Funderingar..

  1. det e ALDRIG daax att ge upp!
    de e bara fega stackare som ger upp å du e ju en tuff man frå boootkyrka jao ;)

    alla har vi våra problem som av ovärlden kan ses som stora eller små men de e ju helt ointressant för dig ens egna problem kommer alltid va stora för en själv lixom!

    håll fast i din familj älska dom villkårlöst,ge dom din energi å ladda även upp din egen energi med dom
    må så gott vännen!

    ps. för att va en grabb som inte ens kan dra iväg ett mail så tycker ja de e grymt ballt att du bloggar ;) ds

Kommentera