Läste just Linda Skugge’s debattartikel på Aftonbladet.se där hon skriver att jobb krisen för unga är en bluff och finner mig själv stilla instämma i vad hon skriver, läskigt. Jag har aldrig varit nå större fan av Linda, eller rättare sagt, hennes existens har för mig känts rätt ovidkommande. Har mest tyckt att hon har varit en dryg media hora som alla andra, men i denna artikel briljerar hon verkligen.
Jobb är ingenting du får – utan något du skapar och skaffar dig själv. Först börjar man med att skaka av sig sin fin-i-kanten-rock och lata attityd och sedan använder man sina två ben och går gata upp och gata ner och knackar på hos alla butiker och restauranger.
Fan så riktigt, har nog inte träffat någon med den inställningen i min umgänges krets. Dom flesta jag känner sitter på arbetsförmedlingens hemsida, skickar iväg ett mail och om dom verkligen jobbar på plus poäng så ringer dom det obligatoriska uppföljningssamtalet, ett samtal som aldrig resulterar i mer än ett ”-Ja, vi har fått in din ansökan. Ring inte oss, vi ringer dig!”
Det finns förmodligen tio tusentals ungdomar som gör precis vad linda skriver ovan men det finns förmodligen minst lika många som inte gör det, att verkligen gå runt och knacka dörr hos företag och söka jobb ansikte mot ansikte är efter personliga erfarenheter awesome! Allt verkar ju idag kretsa kring telefon, e-post och arbetsförmedlingen (som ändå aldrig leder någonstans) m.m. Alla jobb som jag har haft (utom ett) har jag fått via direkt kontakt, alltså att jag sökt upp arbetsgivaren i person och pratat med dom.
Sen att unga skulle vara lata och fina i kanten, sure det stämmer nog också på en hög men det är däremot något jag inte känner igen. Dom jag känner tar vad som bjuds så att säga, sen om det är vd för ett media företag eller städare spelar ingen större roll.
